funderingar
Det här med sjukledigt är lite intressant..
Jag har liksom all tid i världen att fundera på mig själv, att försöka få mig själv i någolunda skick. Men det känns som tiden bara springer iväg och det extremt snabbt.
Kela anser jag inte är så sjuk, så de godkände bara typ halva sjukskrivningen. Så nu behövs det stridas om det också. Man ska tydligen inte vara sjuk i detta land.. och isåfall inte med "osynliga sjukdomar".
Tror någon på riktigt jag har valt detta själv?
Att jag tycker det är roligt när min värld är gråsvart och de få stunder det glimrar och jag gör något leder till bottensvart.
Eller att när smärtan tar över och man bara vill ge upp precis allt.
Nej tack!
Jag hade hellre valt att vara frisk, att orka och klara av en hel del annat än att försöka andas genom varje dag. Jag hade hellre valt att jobba, än att just och jämnt klara ta hand om mig själv.
Som tur har jag en man som verkligen finns där för mig. Som hjälper mig igenom all jävliga stunder. Som gläds med mig när jag äntligen orkar och klarar av något. Som masserar mina fötter när allt bara blir för mycket.. Jag förstår inte hur han orkar med mig..
Mina barn är som tur stora nu. Men inte vill jag att de ska behöva oroa sig för mig. Klarar mamma sig, orkar hon, hur mår hon osv.. Det är ju tyvärr något de hamnat göra i många år.
Mina barn är den största orsaken till att jag faktiskt inte ger upp!
Jag kan inte det, jag verkligen vägrar att ge upp!
Så ni som tror att allt detta är fejk, jag vet att ni finns nämligen. Ni som anser er veta hur det på riktigt är.. att jag bara är lat och njuter att vara hemma.. Ni har så fel som man bara kan ha.
Jag har liksom all tid i världen att fundera på mig själv, att försöka få mig själv i någolunda skick. Men det känns som tiden bara springer iväg och det extremt snabbt.
Kela anser jag inte är så sjuk, så de godkände bara typ halva sjukskrivningen. Så nu behövs det stridas om det också. Man ska tydligen inte vara sjuk i detta land.. och isåfall inte med "osynliga sjukdomar".
Tror någon på riktigt jag har valt detta själv?
Att jag tycker det är roligt när min värld är gråsvart och de få stunder det glimrar och jag gör något leder till bottensvart.
Eller att när smärtan tar över och man bara vill ge upp precis allt.
Nej tack!
Jag hade hellre valt att vara frisk, att orka och klara av en hel del annat än att försöka andas genom varje dag. Jag hade hellre valt att jobba, än att just och jämnt klara ta hand om mig själv.
Som tur har jag en man som verkligen finns där för mig. Som hjälper mig igenom all jävliga stunder. Som gläds med mig när jag äntligen orkar och klarar av något. Som masserar mina fötter när allt bara blir för mycket.. Jag förstår inte hur han orkar med mig..
Mina barn är som tur stora nu. Men inte vill jag att de ska behöva oroa sig för mig. Klarar mamma sig, orkar hon, hur mår hon osv.. Det är ju tyvärr något de hamnat göra i många år.
Mina barn är den största orsaken till att jag faktiskt inte ger upp!
Jag kan inte det, jag verkligen vägrar att ge upp!
Så ni som tror att allt detta är fejk, jag vet att ni finns nämligen. Ni som anser er veta hur det på riktigt är.. att jag bara är lat och njuter att vara hemma.. Ni har så fel som man bara kan ha.
Som tur har jag även såna som finns där och ser igenom min mask, tack att ni finns!
