snart 24år sen
det är snart 24år sen helvetesnatten och jag känner hur ångesten stiger bara av att jag ser datumet.
många tycker säkert att jag borde glömma och ha kommit över det, men det är lättare sagt än gjort.
den natten och åren före det har gett mig men för livet, även det att inte bli trodd hur det egentligen var sårar mig fruktansvärt än idag. av att sk familjemedlemmar få höra "så farligt kan det väl inte varit" är extremt sårande.
det att inte bli trodd och både före + efter händelsen bli mindervärderad, att mina känslor inte betyder något har förstört mig mer än ni anar. det är inte många jag litar på just pga detta.
idag har jag det rätt bra, har äntligen fått svar på varför jag är som jag är, lever ett tryggt liv med en bra man, har 2 +2 härliga barn, några få nära vänner.
men fortfarande blir jag triggad av vissa saker och kastad tillbaka till då eller som yngre när jag inte fick visa känslor (speciellt inte dåliga känslor), det är då ångesten stiger till extrema höjder. som tur har jag via terapi och dagenheten lärt mig ångesthantering och kan ibland få ner ångestnivån till mer hanterbar nivå.
bara för att ni inte vill eller kan förstå något, trampa inte ner någon annan.
och bete er inte som ni vore bättre än andra bara för att ni inte varit med om liknande.
tror ni på riktigt jag hade valt åt mig själv allt det skit jag hamnat gå igenom??
Jag tror dig. Jag har inga svårigheter att tro att det var värre än det lilla jag hört - och ren det jag hört är mer än någon borde få utstå! Jag önskar så att jag skulle ha haft telefon på den natten, minns hur chockad jag blev på morgonen när jag läste dina meddelanden - brukade ju ha telefonen på hela tiden, men just den natten hade jag den på tyst. Jag vet att jag inte kunde veta, men ändå önskar jag att jag kunnat vara där för dig då och efteråt mer än vad jag var.
Och på inga sätt tycker jag du borde på nåt magiskt sätt "kommit över det". Trauma är trauma och det tar den tid det tar och även långt, långt senare kan man triggas av det som hänt, även om man sen dess fått det bättre att vara och är i stort sätt lycklig. Det är vad trauman orsakar. Det betyder inte att det är nåt fel på dig. Om man har en fysiskt traumatisk olycka och kanske får benet amputerat eller förlorar synen på ett öga, så anpassar man sig väl förhoppningsvis med tiden, men ändå så finns det säkert tillfällen då man kämpar med ångesten för vad man förlorat, vad man varit med om. Motsvarande är det med psykiska trauman: man anpassar sig, men det ändrar inte på vad som hänt och att man har ärr för livet - även om de största av de ärren inte syns.
Ta hand om dig. Vet att det inte finns någon skam i att ha det svårt och ha ångest. Jag hoppas att allt det svåra snart lättar <3