beteendet kan få titel/benämning/diagnos
Satt och funderade när jag senast loggat in här, en bra tid sen kunde jag konstatera.
Men så är det ibland, livet kommer emellan och man har annat att fundera på och göra.
Tycker inte ens jag behöver förklara mig, men tyvärr sån jag är.
Vill inte göra någon besviken om jag kan undvika det men när mående och ork försvinner ner i ett stort svart hål så jag släpper stor del av logiken bara för att överleva, klarar i det skedet inte bry mig alltför mycket vad andra tycker/känner. Just där och då handlar det enbart om att överleva!
Är medveten om att många blir sårade av det och det spinner på mitt ekorrhjul, min prestationsångest om man kan kalla det för det. Det är såhär jag alltid varit, typ genom hela livet. Inte egentligen fått hjälp för det före nu. Och aldrig haft ord/titel på vad det är jag har och varför jag beter mig som jag gör. Inget jag är vidare stolt över, men har accepterat att det är jag.
Jag vet hur jävligt det känns att bli bortskuffad/utpekad bara för att jag inte var lika som de andra, att bli förnedrad framför många bara för att jag var klumpig osv osv. Listan kunde göras hur lång som helst, men ingen vinner på det.
Vill absolut inte ha något "tycka synd om", inte därför jag berättar. Vill liksom försöka förklara mig, trots att jag logiskt vet jag inte behöver.
Mitt beteende har blivit en överlevnadsmetod för mig, sådär enkelt förklarat. Jag är on/off och kör iltåget tills jag springer in i väggen och sen funderar vad som hände..
I nuläget har jag påbörjat traumaterapi med en jättebra psykolog. Känns för första gången som psykvården finns där för mig.
Men så är det ibland, livet kommer emellan och man har annat att fundera på och göra.
Tycker inte ens jag behöver förklara mig, men tyvärr sån jag är.
Vill inte göra någon besviken om jag kan undvika det men när mående och ork försvinner ner i ett stort svart hål så jag släpper stor del av logiken bara för att överleva, klarar i det skedet inte bry mig alltför mycket vad andra tycker/känner. Just där och då handlar det enbart om att överleva!
Är medveten om att många blir sårade av det och det spinner på mitt ekorrhjul, min prestationsångest om man kan kalla det för det. Det är såhär jag alltid varit, typ genom hela livet. Inte egentligen fått hjälp för det före nu. Och aldrig haft ord/titel på vad det är jag har och varför jag beter mig som jag gör. Inget jag är vidare stolt över, men har accepterat att det är jag.
Jag vet hur jävligt det känns att bli bortskuffad/utpekad bara för att jag inte var lika som de andra, att bli förnedrad framför många bara för att jag var klumpig osv osv. Listan kunde göras hur lång som helst, men ingen vinner på det.
Vill absolut inte ha något "tycka synd om", inte därför jag berättar. Vill liksom försöka förklara mig, trots att jag logiskt vet jag inte behöver.
Mitt beteende har blivit en överlevnadsmetod för mig, sådär enkelt förklarat. Jag är on/off och kör iltåget tills jag springer in i väggen och sen funderar vad som hände..
I nuläget har jag påbörjat traumaterapi med en jättebra psykolog. Känns för första gången som psykvården finns där för mig.
Vi har en ny familjemedlem som heter Doris (diskmaskin) och jag tycker verkligen om henne.
Behövde ju testa hur mycket som rymdes och det är faktiskt mycket, alla tallrikar + muggar + glas + bestick + lite till..
Hon underlättar verkligen mina dagar, så har fått ändra lite på mina dagsrutiner. Nuförtiden har jag 1-2 måste varje dag, resten är bara plus.
Hade även sessaterapi på sportlovet, dvs myspys med yngre guddottern. Denna gång tog vi det ganska lugnt, utan alltför många måsten. Bla. ut och gå på pokemonjakt (vi spelar båda pokemon go) tillika vi gick till butiken och så klippte vi hennes hår riktigt rejält. Om jag förstod rätt tyckte hon själv att det var ett ganska skönt sportlov.
Nu är det dags för mera kaffe och lite pysslande eller kanske fix i kalendern..