tankar om vänskap
Tidigare ställde jag upp för allt och alla, när som helst. Så kraschade min rygg och ingen fanns där för mig. Jag fortsatte att ställa upp, tänkte att ingen ska behöva klaga på mig..
Sen kom första burnouten.. Jag klarade knappt att komma ur sängen och kunde inte ställa upp för någon.. De jag trodde var mina vänner försvann helt då de inte fick någon hjälp av mig. Jag började säga nej och allt som gick fel i deras liv var mitt fel. Jag orkade inte lyssna och då var typ allt mitt fel..
Många år var jag utan vänner och beskyllde mig själv att allt gick som det gick. Ännu också tar jag det till mitt fel. Jag kunde kanske ha klarat lite till.. orkat lite till..
Jag vågade inte lita på någon. Utåt verkade jag som jag var öppen om allt, men på riktigt berättade jag inget.
Idag har jag fortfarande svårt att lita på folk. Men jag har börjat våga öppna mig och släppa in. Jag har några vänner. Några jag skulle göra precis allt för. Några som har bevisat att de finns där. Några som har lärt mig att vänskap fungerar båda vägarna. Att man hjälper varann..
Jag vet hur det känns att bli lämnad ensam och bortskuffad. Hur det känns när "alla" svänger ryggen till. Jag önskar det inte åt någon levande varelse. Men, idag väljer jag vem jag lägger min energi på.
Jag finns där för dem jag verkligen bryr mig om. Ni är några få, men ni är guld värda!
Tack, att ni finns!
